Det var min syster som tipsade mig om Qigong och eftersom jag litar på henne beslöt jag mig för att pröva på. Efter en veckoslutskurs började jag gå på veckoträningar och det kändes tidvis ganska bra, men depressionen hann alltid ikapp mig, effekten var inte permanent. Trots att jag mådde väldigt dåligt bestämde jag mig i alla fall för att gå 9-dagarskursen i somras. Det lät tufft, men jag ville ge det en chans. När jag kom dit var jag väldigt nedstämd och om min syster skulle ha sagt till mig att jag kommer att må betydligt bättre efteråt hade jag nog skrattat ett rått skratt.
Lång depression
Först kände jag mig så fruktansvärt utanför, vilket jag har gjort ända sedan jag var liten. Jag tror att jag har varit deprimerad ända sedan jag fick diabetes då jag var två och ett halvt år. Jag har också blivit mobbad och utfryst och som en följd av det har jag byggt upp en alldeles egen fantasivärld, där jag känt mig trygg. Under studietiden i Uppsala där jag studerade antikens kultur, egyptologi och konsthistoria blev jag väl bemött, men jag var nog deprimerad hela tiden. Till alla lycka har jag nu ett jobb på Armémuseums arkiv som jag trivs bra med.
Jag kunde plötsligt le
Det var mitt under en övning som jag kände att någonting släppte. Det var som om ett ok fallit av mina axlar och jag kunde slappna av i ansiktet. Jag fattade ingenting för jag har aldrig känt något liknande förut. Jag kunde plötsligt le och skratta. Sedan tittade jag mig i spegeln och jag kände inte igen mig för jag kunde le. Det var också någon som sa till mig att jag ser både längre och gladare ut. Tidigare när vi i övningarna skulle slappna av med ”ett vänligt leende” visste jag inte hur det skulle gå till. Jag kände bara att det gjorde fysiskt ont. Nu gjorde det plötsligt inte ont längre och jag märkte även att mina fantasivärldar var som bortblåsta. Jag behöver ingen värld att fly till och det är första gången på så länge jag kan minnas. Det var en fantastisk upplevelse!
Blodsockret i balans
En ryggskada som jag fick vid en cykelolycka för ett år sedan märker jag nästan inte av längre. Tidigare plågades jag av den då jag gick och lade mig. Inte heller axlarna besvärar mig så mycket längre och jag tror att värken kommer att försvinna helt. Också mitt minne har blivit bättre och blodsockret har legat bra. När jag senast var hos diabetessköterskan berättade hon att skillnaden var markant jämfört med hur det var tidigare.
Sommarkursen var också socialt mycket avgörande för mig. Jag pratade med många och jag har lärt mig att kommunicera på ett sätt som jag helt enkelt inte kunde tidigare. Då var det bara speciella ämnen jag kunde diskutera kring och för att våga prata måste jag känna personen väl. Jag känner mig helt enkelt pånyttfödd. Från min första kurs till sommarkursen tog det exakt nio månader! 
Henrik Gyllenram