Otrevligt stel
I slutet av 2014 hade jag börjat känna mig otrevligt stel. När jag skulle sätta på mina vinterdäck var det omöjligt att sitta på huk. Jag var tvungen att ta hjälp av hammare och fälgkors för att komma ner på knä och få jobbet gjort. Jag fick i den vevan också svårt att räta ut höger ben, slutligen till den grad att jag började halta. Jag fick också ont på andra ställen av det. När jag gick till läkare så konstaterade han: ”Du har av oklar anledning en sträckdefekt i höger ben”!?! Han skickade mig till sjukgymnast och med hennes övningar blev det sakta men säkert bättre. Jag hade en kollega som tränat qigong länge och efter att ha pratat en hel del med honom anmälde jag mig till en helgkurs. När vi satt och samtalade i slutet på kursen så upptäckte jag att jag kunde sträcka ut benet rakt framåt och utropade glatt: ”Så här kan jag inte göra”. Med qigongträningen var det plötsligt bättre i stället för att det sakta men säkert förbättrades!
Lugnare, piggare och bättre sömn
Efter helgkursens resultat var jag ju fast och började träna regelbundet hemma och på gruppträning. Jag har lyckan att inte ha några stora medicinska problem men med träningen blev jag rörligare och smidigare. Jag blev lugnare, sov bättre och var piggare på dagarna. Jag mådde helt enkelt mycket bättre av träningen.
Sätta ihop fötterna
När jag började träna qigong så återupptäckte jag ett gammalt problem. När man åkte skidor på 70-talet så skulle man ha skidorna tätt ihop (med extremfallet monoski) om man skulle vara lite hip i backen. Mina ben var inte så konstruerade. Jag fick åka omkring som en tönt med en decimeter mellan skidorna till dess att man på 80-talet kom fram till att det kanske var elegant med tätt ihop – men inte alltid så effektivt. Detta problem hade jag helt förträngt! Jag har väl inte haft någon orsak att stå så förrän första helgkursen med qigong. Jag kunde bara inte sätta ihop fötterna då. Efter en tids tränande så kunde jag i princip sätta ihop fötterna men mina knän hamnade i ett instabilt läge. Än åkte det ena fram, än det andra. Det gick mycket fokus och energi bara på att hålla reda på mina fötter och knän.
Något riktade om sig
Jag har haft en liten naturvetare som krupit upp på axeln ibland och viskat: ”Det begriper du väl att ben och brosk inte ändrat sig helt plötsligt”. Jag har varje gång fått tillrättavisa honom: ”Du ser väl vad som händer och du tror väl inte att våra kamrater ljuger för oss”. Då har han mumlande dragit sig tillbaka.
På sommarkursen hände det att, när jag vilade före middagen, så började det knåda i ena höften. Senare under måltiden hände det saker i vristen. Jag hade inte en aning om vad som hänt men under kvällsträningen kom jag plötsligen på att jag inte brydde mig om mina knän. Jag är fortfarande ganska kobent men någonting riktade om sig i kroppen så att jag nu står i ett stabilt läge vilket gör träningen mycket trevligare. Den lille naturvetaren har skamset lovat att inte besvära mig mera!
La qi efter bilolycka
I slutet på september krockade vi med en älg när vi var på väg genom Småland. Min fru och jag avfördes med ambulans till Kalmar lasarett med krage och spineboard. Min nacke röntgades och dessbättre kunde man inte se några skador. Vi klarade oss ganska bra undan, mörbultade med en massa små skärsår. Jag fick snabbt duktigt ont i högerarmen. Den var mycket känslig för beröring. Det stack och surrade också. Jag kunde i det läget inte träna annat än la qi så det gjorde jag ganska flitigt. Att det gjorde god nytta fick jag erfara när vi försov oss en dag så jag missade mitt morgonpass. Den eftermiddagen hade jag klart mera besvär än dagarna innan och efter.
Sluta med medicin mot nervsmärtor
Jag fick mera ont och besökte sjukhuset ett flertal gånger. Nacken, som fortfarande var lite misstänkt, kollades nu även med MRT men det gav inga ledtrådar. Till sist blev diagnosen nervsmärtor, trots att man inte kunnat lokalisera någon skada. Läkaren förskrev en nervmedicin i sådan mängd att det hade räckt i ett år med en högsta dosering. Jag fruktade att jag kunde bli fast med medicinen för låång tid. Jag var inte särskilt intresserad av att ta en medicin som fipplar med nervsystemet och dessutom har massor med biverkningar, men den slog ner smärtan. Jag fick inrikta mig på att trappa ner den så snart som möjligt. Med medicinens hjälp så kunde jag nu träna qigong mer intensivt – vilket resulterade i att jag efter ett tag kunde börja trappa ner medicindosen.
Till helgkursen i december kunde jag sluta helt med medicinen. Jag var inte fri från besvär, men det hade kommit till en nivå som jag kunde hantera utan medicin. Under helgkursen upplevde jag tydliga förbättringar. Jag kände inte längre av armen i ”normalläge” även om jag fortfarande hade någon nervbana ut i underarmen och handflatan som retades vid vissa rörelser.
Nervsmärtor försvann
Den slutgiltiga förbättringen kom under Vinterkursen. Det var under ett träningspass med kai he fa som det plötsligt brände till i armvecket. Den brännande känslan löpte som en blixt ner längs underarmen och ut i handen. Det hände två gånger i rask takt. Efter övningen kunde jag konstatera att jag inte längre kände av någonting från skadan i armen.
Björn Thulin