Jag heter Lotta Holmberg och är 23 år, har tränat sedan i februari i år. Sedan jag började har jag varit lugn och samlad, glad och öppen den största delen av tiden. Inte så konstigt kanske, om det inte var så att jag samtidigt befinner mig i den svåraste situation jag har varit i hittills i livet. Jag har alltid varit mycket ambitiös och driven – en duktig flicka, men sedan en familjemedlem insjuknat i en svår form av cancer har jag nästan helt tappat tråden. Familjesituationen var den utlösande faktorn, men situationen förvärrades medan jag kämpade mot en enorm beslutsångest över vad jag vill göra med livet. För en person som alltid sett framåt, siktat högt och velat uträtta mycket, blev inaktiviteten förödande och jag har varit redo att ge upp alla drömmar. Jag har avskytt mig själv och mina närmaste har fått bära en tung börda, utöver resten de har haft att hantera.
Jag började inte träna för att avhjälpa fysiska åkommor, utan drogs till mystiken och de berättelser jag hade hört – kanske ville jag bara hitta en ny aktivitet. Utan att jag förstår hur har det dock börjat hända saker i min inställning till livet som jag inte hade väntat mig. Det bästa jag fått ut av träningen är förståelsen för vilket ansvar jag har för mitt liv. Jag blir nu rätt förvånad när jag tänker på hur mycket jag har varit en vante i vinden under mina år, har fullständigt oansvarigt ryckts med av alla känslor och drifter. Jag var länge en sån där svår tonåring som älskade att gräva efter tunga känslor för att analysera och bättre förstå livets komplexitet, och inte har det blivit lättare för det. Först nu förstår jag att det finns ett annat sätt att hantera livet – en nivå av lugn och neutralitet som om den bibehålls gör att jag tuffar på rätt så obehindrat genom livet och styr skutan själv. Man behöver inte känna efter alltid, man kan låta det som händer hända istället. Jag snubblar inte längre så lätt över mentala hinder – jag är mer stabil och skrockar oftare åt livet. Skönt att känna att man inte längre oroar sin omgivning hela tiden, utan istället kan inge lugn och få dem att skratta.
Någonstans har alltså all den kunskap och filosofi som framförs på kurserna lagrats i mig och jag hittar lättare svar och lösningar på situationer jag hamnar i. Känslan av att vara del i ett större sammanhang har också varit viktig – dels rent fysiskt i den gemenskap som uppstår, dels mer abstrakt i känslan av att uppgå i ett gemensamt sätt att tolka livet. Jag tycker att det är rätt otroligt att man måste lära sig från grunden att söka sig till positiva ting och sammanhang, att inte ödsla onödigt med tid och energi på det negativa i livet – tänk att det är träning för oss! Det säger en del om vår kultur, hur svårt man kan göra livet.
Det är såklart ofta jobbigt att ställa sig och träna, men att göra det ändå i dessa lägen ger så mycket tillbaka, en företagsamhet som går igen i andra situationer. Att träna handlar om självkontroll helt enkelt – att vara herre över sin kropp och sitt sinne och att inse att något annat vore absurt. När jag kör bil skulle jag inte få för mig att släppa ratten, lika otänkbart borde det vara i livet.
Så mitt inlägg här handlar inte så mycket om konkreta kroppsliga förändringar, utan om en person som är på väg mot att hitta ett sammanhang och ett nytt sätt att se på varat. Som vågar vara lite mer glad, släppa taget lite mer och låta det jobbiga komma och gå utan att ge avkall på lugnet och identiteten. Hoppas att detta inspirerar någon som läser, och gör att fler börjar träna. Jag begriper fortfarande inte vad som händer med en när man tränar (och tro mig, jag har försökt förstå) men det är också rätt så skönt – att bara göra det ändå.
Lotta Holmberg