Första gången jag kom i kontakt med Qigong var när jag 1999 mötte en flicka som höll på med Qigong. Men på den tiden var jag så stressad och upptagen av mig själv, så jag tyckte bara att det var och lät helt kasst. Det gick en tid och jag hörde hur mycket gott det gjorde för henne så jag prövade ändå en kurs för två år sedan, men det ledde inte till någon fortsättning för mig.
Jag har haft mycket värk i axlar och rygg och har haft det väldigt stressigt, har haft svårt att sitta still och varit oerhört rastlös. Det gick så långt att jag nästan ”gick in i väggen” och jag hade hunnit bli oerhört trött på min situation och försökte därför verkligen att hitta ett sätt för att förändra det. Därför beslöt jag mig för att prova den här Qigongen igen och denna gång ordentligt. Jag gick därför en ny kurs i februari 2005, och denna gång var det lättare att komma ihåg rörelserna och dessutom skaffade jag en tränings-CD. Det gjorde att jag tränade varje dag och efter varje gång jag hade gjort det kände jag för första gången att jag kunde njuta av att bara vara hemma, behövde inte och hade inga måsten, jag kunde bara slappna av. Hela min vänskapskrets såg förändringarna och visade att de verkligen uppskattade mitt ”nya” jag. De tyckte inte om de där tidigare snabba tjugominuters fikaträffarna, utan de ville ta det lite mer lugnt, men det kunde inte jag. Det var egentligen de som talade om för mig vilken stor förändring som har skett med mig.
Värken i axlarna, liksom värken i slutryggen försvann efter två månader av daglig träning. Jag har tidigare ätit en del värktabletter för min rygg för att klara av att arbeta, försökt att kämpa istället för att sjukskriva mig vilket jag kanske borde ha gjort. Jag har en halv kota i ryggen som enligt läkarna är ett födelsemärke och den hamnar väldigt lätt snett. Men den har inte hamnat snett sen jag började träna Zhineng Qigong på allvar och de sista två månaderna har jag som sagt inte känt någonting i ryggen alls.
Jag hade förutom värk väldigt svårt att lyfta och arbeta med armarna över huvudet, det tog verkligen emot, jag har fått kämpa. Men det motstånd som tidigare funnits när jag försökt lyfta armarna har nu helt försvunnit under sommarkursen 2005. Även axlarna har, så att säga ramlat loss under denna kurs och det är helt underbart.
Något annat som blivit bättre under denna korta tid av träning är min panikångest, rädslorna för vissa saker har lagt sig. Mina rädslor sitter mer som känslomässiga band. Träningen har gett mig mer självsäkerhet att uttrycka vad jag verkligen känner. Så klar som jag är i huvudet nu under sommarkursen har jag nog aldrig varit, det brukar finnas många gråa tankar och mycket tankeverksamhet. Det känns helt otroligt och lite overkligt.
Allt det här har hänt under våren och sommarkursen 2005. Det har egentligen varit en ringa insats i förhållande till vad det gett mig tillbaka. Men det har ändå varit väldigt kämpigt att ställa sig att träna för man bygger ju upp en image som man lever efter och tror på, men jag håller på att bygga upp en ny image. Det fanns ett stort motstånd för att börja träna Qigong och en rädsla, kanske för att det var något helt nytt, det var inte heller tillräckligt manligt eller tillräckligt fysiskt. Nu så här i efterhand tycker jag att det är helt otroligt och det är absolut inte omanligt, jag tycker att det är väldigt manligt också. Det är konstigt att vi skall ha ett sådant stort motstånd från början för att inte bara våga prova det och se vad som händer. En sak som varit viktig för mig var att det skulle vara en erfaren huvudlärare, med kunskaper från den långa Qigongtraditionen som stod bakom träningen.
Peter Pettersson