Liv kom tillbaka efter hjärnblödning

Efter en stroke för 5 år sedan fick jag diagnosen ”Essensiell Tremor”, en skada på centrala nervsystemet som är invalidiserande, jobbig och svår. Med varenda muskel i kroppen i ständig rörelse, allt från ryckningar till darrningar, var jag beroende av hjälp till det mästa. Detta gav också sociala problem med tillbakadragning, isolation och förtvivlan.

Hösten 2003 fick en vänninda mig med på en helgkurs. Jag hade stora svårigheter att gå. Första dagen fick jag ingen lunch. All tid gick till att gå fram och tillbaka från lunch-stället. Dagen efter gick jag åt båda hållen och hade gott om tid att äta. Sedan gick jag utan problem två till tre timmar. Inte så snabbt, men framåt.

I Februari under ännu en helgkurs kom mina darrningar tillbaka med full styrka. Jag tog det lugnt eftersom jag kände att detta var något jag skulle igenom för att bli bättre. Jag tränade dagligen fram till Påsk och blev gradvis bättre.

Men sedan fick jag inflammation i alla stora leder och muskelfästen. Smärtorna var förfärliga och än en gång var jag beroende av andra för att kunna klä mig, komma upp, alla praktiska saker. Situationen var ohållbar för mig. Press, ångest och nervositet fick mig att gå in i en mycket svår depression.

Som tur var hade Liv lovat sina kompisar att åka på sommarkurs!

Sommarkurs nästa!

När kursen närmade sig insäg jag att jag inte hade mycket att göra där, jag skulle bli totalt utanför så som mitt tillstånd var. Men jag hade en överenskommelse med mina kurskompisar från Trondheim som var svår att bryta. Vi åkte iväg på en 80 mil lång bilresa. Jag var mycket nervös, kände endast två personer och behövde hjälp till allt. Väl framme öppnade jag bildörren och gick ut utan problem, något jag inte klarat själv på flera månader. Efter två dagar på kursen kunde jag av egen kraft ta mig upp från madrassen på golvet, klä mig och gå dit jag skulle utan problem. Återigen, inte så snabbt, men framåt.

För första gången på fem år känner jag en balans mellan höger och vänster sida. Bröstet och axlarna känns öppna och lätta. Jag glömmer min käpp överallt. Min smärta och depression har försvunnit.

En annan sak är att jag inte känt av min astmabronkit det senaste halvåret. Under februari-kursen kände jag för första gången på 45 år en motvilja mot att röka. På sommarkursen försökte jag att röka en sista gång. Efter 45 år är rökningen mitt minsta problem.

Liv Aaldstedt

Flera berättelser från Liv Aaldstedt :

Liv blev avslappnad och full av energi