Karolas axlar och rygg blev bättre

Jag hade jobbat i servicebranschen, i elevbespisningen i olika skolor, i cirka 15 år innan jag blev sjukskriven. De sista åren i arbete var min envishet den enda drivkraften, för då hade en alldeles för stor och tung arbetsbörda redan satt sina spår i form av förslitningar i axlar och rygg. När jag så sjukskrevs för drygt två år sedan var kroppen sned och stel från midjan och uppåt, vridningar var inte att tänka på och armarna gick inte att lyfta högre än till midjan.

Jag behövde hjälp med de flesta av de dagliga sysslorna, att klä på mig, duscha, tvätta håret, städa osv., och allt jag företog mig blev projekt som krävde mycket tid och ansträngningar. Det gällde att vara uppfinningsrik för att klara av det dagliga livet, t.ex. en blompinne med en tvättsvamp i ena ändan gjorde att jag kunde klara duschen själv. En städerska hjälpte mig med städningen. Jag kunde vakna mitt i natten av mitt eget skrik – jag hade då vänt mig i sömnen och skrek till av smärtan. En vanlig nysning var en katastrof, det kändes som om hela bröstkorgen skulle slitas itu.

Mentalt var jag inte bara i bottenläge, utan jag hade kört fötterna genom bottnen.

Under årens lopp hade jag prövat många olika alternativa metoder, men inte funnit någon som kunde hjälpa mig. När jag sedan via en kusin hörde talas om qigong var jag synnerligen skeptisk, men bestämde mig för att ge metoden en chans. Jag fick höra att man måste stå tyst och blunda när man tränade qigong, och funderade mycket på hur jag skulle klara av den biten. Men det visade sig vara mitt minsta problem.

Jag gick min första kurs hösten 2002. Tårarna rann och svetten likaså. Det gjorde ont i hela kroppen. Jag satte mig så snart det gavs ett tillfälle. Nedstämd var jag när jag kom och än mer när jag gick hem. Men tydligen fanns det något som drog, för efter kursen gick jag trots allt på de gemensamma träningarna. Där kände jag mig som en katt bland hermelinerna, men upplevde en positiv harmoni i träningsgruppen, blev alltid vänligt bemött och kände mig välkommen. Allt detta gjorde att jag var lite gladare till sinnes när jag gick hem än när jag kom till träningen.

Det var först min tredje kurs hösten 2003 som var vändpunkten. Den gav maximalt av allt. Jag upplevde en stor lyckokänsla och fick större träningsmotivation. Kursen var början till ett bättre och mera harmoniskt liv. Kroppen har successivt blivit rörligare och hållningen rakare. Och jag kan lyfta händerna nästan ända upp ovanför huvudet. Om jag tränar kan jag hålla smärtan på mattan. Borta är grimaserna som tidigare, i stället för det vänliga leendet, dök upp i ansiktet när jag började träna.

Jag kan sköta städningen och den personliga hygienen helt själv och utan hjälpmedel. Och framför allt upplever jag att träningen blivit ett behov. Det saknas en viktig bit i min vardag om jag någon dag hoppar över träningen. Jag hetsar inte längre upp mig för småsaker, tänker mig mera för innan jag öppnar munnen och behöver inte längre engagera mig i allt som händer runtomkring mig, bara i det som verkligen berör mig.

Karola Karlsson