Mina problem startade egentligen för 19 år sedan, när jag skulle föda min son som var mycket stor. Man var tvungen att öppna upp genom att knäcka svanskotan för att han skall kunna födas fram. Ett halvt år senare fick jag diskbråck och därefter rejäla ryggskott ca tre eller fyra gånger om året. Jag sökte hjälp hos läkare och sjukgymnast och, när det inte hjälpte, även hos den alternativa sjukvården, med t.ex. zonterapi. Jag blev inte bättre i ryggen.
En oktobermorgon 2000, efter en period med ett kraftfullt ryggskott, kändes det som om allting hade kollapsat – ryggen hade sjunkit ihop och jag kunde nästan inte röra mig. I december 2000 opererades jag för dubbelsidigt diskbråck. Man skar upp 10 cm på varje sida om ryggraden, vid fjärde och femte ländryggskotorna. Operationen var omfattande. Efter ca fem veckor inträffade en komplikation – på grund av många år med ryggont hade ryggkotorna blivit instabila – och nu gled (förenklad beskrivning) en kota lite snett och det uppstod friktion. Det var fruktansvärt smärtsamt.
Jag gick på sjukgymnastik fyra gånger i veckan. På grund av instabiliteten skedde knappt några framsteg alls i rehabiliteringen. Trots att min sjukgymnast var mycket skicklig och kunnig i nyare behandlingsmetoder blev jag liksom inte självgående. Jag kunde t.ex. endast göra lätt, lätt vattengymnastik eftersom jag hade så svårt att hålla balansen och musklerna kring ryggkotorna var så svaga. Målet var hela tiden att jag skulle kunna lämna bassängen och börja med redskapsträning för att stärka musklerna. Jag var i behov av hjälp med det mesta och det var oerhört mödosamt för mig att t.ex. klä på mig. Vid en sjukgymnastikbehandling fem månader efter operationen knäckte det till i ryggraden och kotorna åkte på plats igen. Först då kunde rehabiliteringen börja på riktigt. Vid det här laget var jag alldeles stel i ryggen och kunde inte böja mig – överhuvudtaget! Nu inträdde också ett annat problem – rädsla. Jag var så rädd att ryggkotorna skulle hoppa fel igen att jag inte vågade pröva ta i litet mer i träningen.
Tio månader efter ryggoperationen var jag tvungen att operera bort livmoder och äggstockar. Jag hade kraftig endometrios som lett till att, som läkarna beskrev det för mig, hela mitt maginnandöme var som en trasselhärva. Tarmar, livmoder, äggstockar och urinledare var ”inväxta” i denna endomtrios. Av misstag råkade läkaren kapa den ena urinledaren under operationen. Misstaget upptäcktes efter en vecka då njuren höll på att kollapsa. Njuren punkterades och jag måste ha en kateter på magen. I december 2001 gjordes en ny operation där urinledaren på nytt fästes i urinblåsan. Vid denna operation skars magen upp från bäckenbenet till strax ovanför naveln. Min ryggrehabilitering backade till steg ett igen. Jag var totalt sönderskuren både på ryggen och på magen och jag hade mycket smärtor. Jag kunde inte fungera utan behövde hjälp med det mesta. Jag klarade av att sitta och stå i kortare stunder och jag klarade av att göra lättare hushållsarbete såsom att laga enkel mat, diska och vattna blommor. Jag kunde hänga tvätt om någon lyfte upp tvättkorgen.
Hösten 2001 gick jag en Zhineng Qigong nybörjarkurs men p.g.a. operationerna kom jag inte igång med träningen. Hösten 2002 gick jag en andra nybörjarkurs och hade ambitionen att börja träna själv hemma. Dessvärre klarade jag inte av att lära mig rörelserna så att jag kunde utföra dem automatiskt och därför jag kom aldrig igång med att på egen hand träna regelbundet. Jag bestämde mig därför att delta i sommarkursen 2003 i Hamburgsund, med målsättningen att automatisera rörelserna – det var mitt första mål.
Det var i Hamburgsund som jag upptäckte att jag inte hade en hel kropp. Den var bara en massa bitar som en omvänd Picassotavla, det yttre var en helhet, det inre var i oordning. Därför var det så svårt att hitta balansen och utföra rörelserna.
Jag kom till kursen för att automatisera ”Lyft upp Qi”-rörelsen och för att hela mina inflammerade hälsenor. Jag var tvungen att gå i vandrarkängor med en mängd inlägg för att avlasta hälsenorna. Ortopeden hade sagt att jag absolut inte fick stå utan skor eller i skor med platta sulor för då skulle hälsenorna ansträngas ytterligare.
Under sommarkursen började jag inse att träningen och Qi-regleringen inte skulle jobba med det jag hade trott. Hälsenorna blev inte bättre men inte sämre heller trots att jag stod i skor med platt sula i nio dagar. Däremot fick jag i slutet av kursen en stark upplevelse av att jag faktiskt hade en ryggrad –som en svag, tunn sytråd – och att kroppen hängde ihop på något sätt. Jag upptäckte också att jag var stel som cement i axlar och överkropp så att jag inte kunde göra armträningen ordentligt.
Jag beslöt mig för att få igång axlarna så jag tränade mycket, mycket armträning hemma under resten av 2003. Problemet var att jag saknade Qi – livskraft. Jag blev så trött när vi tränade i grupp att jag bara stod och gäspade. Jag fick tipset att träna mera Lyft upp Qi, och så började jag träna armträning och lyft upp Qi till 70 minuters CD:n om mornarna, varje morgon.
Efter sommarkursen slutade jag med att gå på rehabiliteringen – det sparade ju en massa tid – och jag var bara på något enstaka återbesök till läkarna – de var inte heller intresserade av att höra om Qigong-träningen. Jag fortsatte däremot att gå på helgkurser, på Åland hösten 2003, våren 2004. Under och efter helgkurserna hände saker och ting snabbt, händerna, armarna och nacken rätade ut sig. Våren 2004 pratade jag med en kvinna från Finland som sa att hon gick på alla kurser hon kunde. Så jag tänkte att jag kan ju också delta i dem som finns i närheten och for till Åbo och Pargas våren 2004. Under sommarkursen 2004 fick jag för första gången uppleva att kroppen började kännas som en helhet, jag fick kontakt med min högra sida. Jag fortsatte att träna på egen hand varje dag och med träningsgruppen varje gång jag har möjlighet för mitt arbete. Dessutom var jag på 4 dagars träningskurs i Stockholm 2005. Hela tiden har en förbättring av mitt hälsotillstånd skett men samtidigt pågår också en ständig förändring. Varje gång något förbättras eller ändras i kroppen kommer jag i obalans i hur jag ska stå när jag tränar. Jag behöver därför hela tiden vägledning av ledarna för hur jag ska stå och hur jag ska utföra rörelserna. Nu under sommarkursen 2005 har jag inte känt smärta i min högra sida och mitt högra ben, medan mitt vänstra ben har känts mer eller mindre som en protes. Jag har fortfarande balansproblem och det är svårt att fördela tyngden på båda benen. Men nu – för två dagar sedan fick jag känna – under en stund – att jag var hel. Så nu har kroppen har fått ett sorts mål och kommer säkert att jobba med det under resten av året.
Detta är i korta ordalag en beskrivning av vad som hänt med mig under den tid jag tränat Zhineng Qigong. Jag har blivit oerhört mycket starkare och kan göra massor med saker som jag inte kunnat klara av tidigare. Jag kunde överhuvudtaget inte böja mig ner då jag var som en gaffel i ryggen – nu böjer jag mig obehindrat och tar t.ex. upp saker från golvet. Min allergi har blivit bättre och jag behöver inte ha glasögon lika ofta som tidigare.
Fokuseringen på träningen har förändrats. När jag kom hit var jag individualisten som ville hitta ett redskap för mig själv. Men jag har funnit att det här – vi alla – är mycket större. I år känner jag att detta inte är mitt privata race, det finns ett större sammanhang. Min träning här på sommarkursen och hemma är ett bidrag till den större helheten och på köpet blir jag rörligare och rörligare och friskare och friskare.
Diana Berthén