Annette fick ett verktyg att hantera sorgen efter sin livspartner

Under flera år hade jag funderat på att gå en Qigongkurs — men varje gång kom något annat emellan. Men på hösten 2010 förlorade jag hastigt min livspartner. Under 43 år hade vi levt tillsamman och under de sista 20 åren även samarbetat i ett eget företag.

Annette

Jag undersökte då lämpligheten att delta i en kurs som började redan tre veckor efter dödsfallet och anmälde mig. Efter första dagen var jag väldigt tveksam om jag skulle orka med nästa. Men på morgonen var jag piggare än på länge så jag fullföljde kursen. Det var bland det bästa jag gjort! Jag fick ett verktyg att hantera sorgen och kraft att lära mig leva ensam.

Lugn och bättre fokus

Många av mina vänner har frågat hur jag kan vara så lugn. Jag tränar Qigong svarar jag, det är det som hjälpt mig. Börja själva och prova på!
Jag vet inte vilket skick jag hade varit i om jag inte hade börjat träna.
Därutöver har flera kroppsliga skavanker rättats till och förmågan att fokusera på väsentligheter har ökat.

Möta ångest, oro och sorg

Jag är arbetande pensionär. När jag började träna var jag projektledare för ett 3-årigt kulturprojekt som hade som syfte att dokumentera kulturarvet i Glasriket. Eftersom svensk glasindustri till största delen monterades ner under de åren kom det att bli ett mycket större och mer krävande projekt än vad någon kunde ana i starten. Under det sista året lades de två mest kända stora glasbruken ner.
Detta har skapat stor ångest, oro och sorg hos alla berörda. Generationers hantverkskunskaper och omistliga erfarenheter sopas bort. I det tunga arbetet med att möta drabbade människor blev Qigongen ett ovärderligt stöd.

Inte bara tänka på sig själv

För mig är grundfilosofin viktig i vår tid och i dagens samhälle. Att man inte bara tänker på sig själv utan också på sina medmänniskor. Vi bestämmer själva hur vi vill leva och vilken sorts samhälle vi vill skapa och lämna över till våra efterlevande. Att skapa goda cirklar mellan människor är viktigt nu och inför framtiden.

Annette Krahner