Tålmodig Qigongträning nyckeln till Herbjörns tillfrisknande

När jag var ung hade jag en del hälsoproblem och kände mig inte alltid stark och frisk. Jag var dock ständigt intresserad av att aktivera mig själv med olika former av idrott och träning. Det jag från början var mest intresserad av var fotboll.

Jag höll nästan alltid på med fotboll från att jag var 7 år tills jag blev tonåring. Jag spelade både utomhus och inomhus - till mina föräldrars förtret. Det fanns dock ett problem som besvärade mig en hel del under denna period. När jag föddes var jag kobent, vilket innebär att mina knän och fötter pekade rätt så mycket in mot varandra. Det som jag märkte när jag spelade fotboll var att jag fick ont i ryggen. Kobentheten gjorde troligtvis att jag kompenserade med andra delar av kroppen för att kunna springa, och det var ryggen som tog stryk.

Ögonskada

När jag var 7 år gammal, under första sommarlovet efter att jag börjat i skolan, var jag med om en olycka. En dartpil träffade mig i ögonbrynet, varpå jag svimmade och ramlade bakåt. När jag ramlade bakåt föll pilen neråt och skar in i ögat - även om ingen märkte det till att börja med. Det var en smutsig pil med bland annat jordrester på. När jag vaknade till satte jag mig upp och gned mig i ögat. Jag blev transporterad till läkare som inte trodde att det var någon fara med mig, men jag blev ändå skickad till en stad som hade ett ögonsjukhus.

När jag var på väg till sjukhuset fick jag ligga. Läkarna fann ut att jag hade fått en skada i ögat. Pilen hade alltså skurit in i ögat och dessutom hade smuts från pilspetsen förorenat flera delar inuti ögat. Läkarna sade efteråt att jag var nära att förlora ögat. När man sitter eller står ökar trycket i ögat och eftersom pilen skurit upp ett jack i ögat kom ögonvätskan ut snabbare och i större omfattning.

Diagnosen var grå starr (förorenad lins) och ärrbildningar på näthinnan. Dessutom hade pupillen deformerats och jag började skela. Prognosen var att jag inte skulle ha någon nytta av ögat. Även om det inte fanns några förhoppningar om en förbättring tyckte läkarna ändå att det var bättre för mig att få behålla ögat.

Flera av mina släktingar och vänner grät och var sorgsna. Själv var jag så ung att jag inte reflekterade så mycket över det. Livet gick givetvis vidare, med några nya problem. Jag fick lära mig att bedöma avstånd på ett nytt sätt och balansen påverkades också. Jag minns särskilt en episod när jag cyklade med min nya cykel och nära nog åkte ner för en brant slänt. Jag fick lära mig flera saker om igen, men efter ett tag var det mesta som vanligt igen.

Omfattande höftoperation

När jag blev tonåring - och fortfarande hade ont i ryggen - blev jag och mina föräldrar övertalade att låta mig opereras för kobentheten. Det var en omfattande operation där jag blev nedsövd. Operationen gick till så att lårhalsarna på båda benen kapades, benen under brotten vreds utåt och sedan sattes lårbenen ihop igen genom att metallbyglar slogs in i höftbenen och fästes med tre stora skruvar under brotten.

Kobentheten försvann och operationen var på det sättet lyckat. Med det medförde givetvis en del besvär också. Under operationen förlorade jag mycket blod och fick flera blodtransfusioner, vilket jag upplevde som obehagligt. Jag var försvagad efter operationen och fick spendera ganska lång tid på sjukhuset. Jag piggnade dock till relativt snabbt och var ändå ute från sjukhuset snabbare än beräknat.

Mina släktingar och vänner var ganska bekymrade men jag ville så snabbt som möjligt tillbaka till skolan och mitt övriga liv. Jag fick också nu lära mig saker om igen. Jag kunde t.ex. inte gå till en början. Benen var i fel vinkel och svåra att kontrollera. Musklerna var inte vana vid att arbeta i den nya vinkeln så mina ben var inte så starka. Jag hade också en hel del operationsrelaterade smärtor, även långt efter operationen. Värst var bensmärtorna som blev värre av metallbyglarna och skruvarna.

Efter ett år opererades metallbyglarna bort, vilket också var en ganska stor operation med narkos och sjukhusvistelse. Men jag behövde i alla fall inte lära mig att gå igen.

Sviter efter operationerna

Det som i särklass har varit svårast för mig är dock några andra sviter av operationerna. Redan efter den första operationen fick jag neurologiska besvär. Mitt liv blev tidvis mycket besvärligt. Ibland var jag helt hjälplös och oförmögen att ta hand om mig själv. Jag kunde vara så trött att jag inte orkade röra på mig, nästan inte prata. Jag kunde inte ens tänka klart. Detta gjorde mig givetvis mycket deprimerad. Att jag dessutom var van vid att vara aktiv gjorde mig bara ännu mera deprimerad.

Sådana besvär är något man normalt får leva med. Dessutom kan det i förlängningen bli mycket värre, t.ex. kan hjärnan påverkas permanent. Då medföljer även kognitiv tillbakagång och mental retardation. Det var verkligen ingen rolig framtidsutsikt.

Läkare har gissat att problemen kan ha uppstått på grund av fel blandning mellan narkosmedel och syrgas. Jag var ändå tvungen att genomgå en operation till, även den med narkos. Och efter den operationen försvårades besvären.

Självständig tonåring

Jag tror att många tonåringar vill vara självständiga. Det ville i alla fall jag. Men att vara självständig med mina problem i ett litet samhälle med få möjligheter är inte så enkelt. En sådan enkel sak som att på egen hand kunna ta sig runt i samhället utan att vara beroende av andra var omöjligt - kollektivtrafiken var helt enkelt inte tillräckligt bra utbyggd för det.

Så när jag var 19 år flyttade jag till Stockholm. Det gav mig möjligheten att vara självständigare, men gjorde givetvis att släktingar och vänner fick ännu mer att oroa sig över.

Qigong

Efter ett tag kom jag i kontakt med Qigong, närmare bestämt Zhineng Qigong och Su Dongyue. Jag tyckte att metoden och filosofin var intressant. Att lära sig nya saker och att träna var saker som jag tyckte om. Dessutom hoppades jag givetvis på att få bättre hälsa.

De första åren som jag tränade märkte jag inte så stora förändringar på mina sjukdomsbesvär. Jag blev lite bättre förstås, men hade under flera år kvar mina besvär.

Träning och Qifältet

Jag fick rådet att träna mer och att så ofta som möjligt vara med i Qifältet på de kurser som European Zhineng Qigong Center arrangerade. Och det gjorde jag. Jag tränade ganska flitigt hemma och var ofta med på kurser i Sverige, Norge och Finland. Jag var särskilt noga med att försöka närvara på de längre kurserna.

Steg för steg - som det kändes då, ett mycket litet steg i taget - blev jag bättre. Och idag har jag blivit mycket bättre. Jag känner mig mycket nöjd med att alla mina träningstimmar har lett till stora förbättringar.

Smärtfria höfter och rygg

Mina höfter och min rygg är idag smärtfria. Jag hade dock smärtor kvar i höfterna ett bra tag efter att jag började träna.

Herbjörn leker med sin son

Friskare öga

Mitt skadade öga är fortfarande inte så bra. Men skelningen är mindre, pupillen rundare och kan öppnas mer än förut. Färgen på ögat är renare och ögat klarare. I början var det svårt för mig att se konturerna av mina fingrar, idag ser jag fingrarna och även några av linjerna i min hand.

Inga neurologiska besvär

Det allra viktigaste resultatet för mig är att jag inte längre plågas av några neurologiska besvär. Det är en oerhörd lättnad. Jag blev mycket frustrerad av dessa besvär, och frustrationen ledde i sin tur till depression och ilska. Om jag hade haft kvar mina besvär hade jag haft mycket svårt att leva mitt liv som jag gör idag. Jag skulle säkerligen aldrig vågat bilda familj. Och min familj ger mig mycket glädje i livet.

Till en början kunde jag inte se så klara resultat av träningen, men på lång sikt blev resultaten tydliga. För mig hade det stor betydelse att jag själv kunde göra en insats för att förbättra min hälsa, att inte tvingas vara passiv. Det har verkligen lönat sig för mig att vara tålmodig och träna vidare.

Herbjörn Wilhelmsen