Maja har kommit tillrätta med sina drogproblem

Jag gick min första sommarkurs i Zhineng Qigong med min mamma redan när jag var 11, och efter det följde jag med på rätt så många kurser men jag tränade inte särskilt flitigt hemma.

När jag var 14 år var jag deprimerad och fick problem med alkohol. Det tog inte länge innan jag började använda droger också. Det fortsatte tills jag var sexton och ett halvt. Då blev jag omhändertagen och placerad på ett behandlingshem för drogmissbrukare väldigt långt hemifrån. På det hemmet bodde jag i 1,5 år och där fick jag också en pojkvän.

Medan jag bodde på behandlingshemmet fick jag lov att åka på Qigong-sommarkursen. Då hade jag också bulemi och åt väldigt mycket mediciner, så i början av kursen sov jag mest bara. Jag var inte alls här och nu, jag var alldeles borta. Men under kursen kunde jag sluta med alla mediciner och då blev jag piggare. Jag hallucinerade, som man kan göra när man slutar, men det blev jag av med under kursen. Jag kunde skilja på vad som var sant och inte. Jag mådde väldigt bra i ungefär ett år efter den kursen. Jag fortsatte inte träna eftersom de på behandlingshemmet inte förstod sig på Qigong och tyckte det var konstigt.

Ett år senare flyttade jag från behandlingshemmet till en annan stad tillsammans med min pojkvän. Där började det gå sämre för mig igen. Vi började båda med droger igen. Han var väldigt svartsjuk och instabil och det gick ut över mig. Efter några månader bestämde jag mig att flytta tillbaka till min hemstad. Då var jag redan ganska trasig. Jag började umgås med mina gamla kompisar igen och använde ännu mera droger. Jag var inte riktigt intresserad av något. Jag kunde inte fortsätta studera på kvällsgymnasiet och blev till och med inblandad i brottslig verksamhet. Det gick ganska vilt till och jag använde mycket amfetamin. En dag i maj var jag hemma och hade inte tagit något, men suget var så starkt och mamma släppte inte ut mig, så jag hoppade ut genom ett fönster och föll tre meter ner i marken. Jag fick en spricka i en kota, som jag inte skötte alls. Jag var på sjukhus bara några dagar. Då försökte jag sluta, men jag kunde inte.

Det fortsatte gå väldigt dåligt och jag använde jättemycket amfetamin. En dag vaknade jag upp hos en kompis och ville bara hem. Jag ringde till mamma. Hon var i närheten och kom och hämtade mig. Jag stannade hemma några dagar och försökte vila. Det var helgkurs i Åbo och vi skulle gå på den, men av något skäl hade jag tagit alla mina mediciner på en gång på fredagkvällen. På morgonen när jag vaknade hade jag sagt "Nej, varför dog jag inte". Jag hade inte tänkt det som ett självmordsförsök, men ändå sade jag så. På sjukhuset var det en psykiater som skrev remiss till en sluten avdelning och dit ville jag också själv.

På den slutna avdelningen var jag i fem dagar bland väldigt sjuka människor. Då bestämde jag mig för att jag ville sluta. Jag ringde mamma och bad att hon skulle hämta hem mig. Hon gick med på det mot att jag lovade att träna Qigong. Det ville jag själv också så det lovade jag. Vi tillbringade mycket tid i sommarstugan och tränade varje dag. Jag slutade genast med min medicinering. Det var ett starkt beslut som jag själv gjorde. När jag blev omhändertagen var det inte mitt eget beslut men den här gången kände jag att beslutet var mitt.

Det har gått jättebra sedan dess och jag har tränat varje dag. Jag har slutat med alla droger och känner mig mycket bättre. Jag har gått upp i vikt, vilket är bra, för jag vägde bara 49 kilo. Jag har fått viljan att leva tillbaka. Ibland när jag tänker på det, att jag är här och mår så bra, kan jag bara le. Nu ska jag fortsätta träna och bli ännu starkare. Det är ändå en så lång process för att kunna hålla det så här. Det behövs jättemycket stöd och Qigongen är ett väldigt bra stöd. Speciellt för att det är något man kan göra alldeles själv, för sin egen skull. Det är att bry sig om sig själv. Jag har lärt mig respektera mig själv. Det känns viktigt att jag mår bra.

Jag har kunnat förlåta mig själv, ta ansvar för det jag gjort, gå vidare och lämna det gamla bakom mig. Det som har hänt har lärt mig mycket och det fanns säkert en mening med det. Jag har insett att jag inte ska skämmas över det för jag kan inte ha det ogjort. Det som är viktigast är att jag har klarat mig. Det är tur att jag har haft Qigongen, för annars vet jag inte vad det skulle vara kvar av mig.

Maja

18 år