Johans mentala upptäcktsfärd

När jag blev ombedd att skriva ner min personliga berättelse var jag tveksam över vad jag kunde tillägga. "Det har väl inte hänt mig något särskilt." När jag läste igenom många av de andra berättelserna insåg jag att väldigt lite stämde in på mig. Jag har aldrig haft några fysiska smärtor att tala om och jag har inte på samma sätt som många andra upplevt konkreta resultat. Ni kanske frågar er varför jag i så fall överhuvudtaget skriver den här berättelsen...tja...det kanske inte riktigt är så enkelt heller. Det har hänt saker, men jag känner att de är svåra att klä i ord. Nåja, i alla fall...

När jag hösten 2001 började träna Qigong led jag av en djup depression. I fyra år hade jag kängt mig fast vid relingen på en känslomässig berg och dalbana. Svängarna blev flera och allt brantare tills vagnen slutligen helt spårade ur. I två års tid åkte jag skytteltrafik mellan olika mentalvårdsinrättningar, men mitt mentala tillstånd blev bara värre och värre. Det känns helt otroligt att jag ännu är vid liv. Mitt i denna cirkus började jag träna Qigong. Det är frestande att tro att resten av resan varit en dans på rosor eller ett mirakulöst tillfrisknande. I så fall måste jag tyvärr göra er besvikna. Det har varit en lång och tidvis mycket tung väg tillbaka, men jag lever! Förväntningar har spruckit och jag måste erkänna att jag flera gånger förbannat allt som har med Qigong att göra. Ibland har det känts som alla andra utom jag får resultat. Ändå fortsatte jag träna. Innerst inne förstod jag att det på något sätt var bra för mig.

När jag tänker tillbaka inser jag verkligen hur förändrad jag är som person. Särskilt de sista två åren har jag blivit mycket lugnare och mera harmonisk. Det känns idag absurt att veta att en försenad telefonräkning för fyra år sedan fick mig att gå in i väggen. Små bekymmer känns så obetydliga nuförtiden. Det faktum att jag öppet vågar skriva om det som hänt här är ett bevis på att något verkligen har hänt. Jag är helt enkelt mycket lyckligare nu. Det är som att ha vaknat upp från en lång svettig mardröm. Idag kan jag glädja mig åt något så enkelt som att solen skiner. Det har varit en enorm upplevelse för mig att inse hur mycket vackert det finns i världen. Jag kan bli rörd till tårar av hur härligt det är att bara få leva. Det är först nu jag inser att allt detta till stor del är en följd av min Qigongträning.

Jag påstår inte att det endast är Qigong som gjort mig frisk. Jag har periodvis ätit olika antidepressiva preparat och gått i psykoterapi. Hur kan jag då veta att Qigong har hjälpt mig? Det kan jag väl på ett intellektuellt plan inte heller veta. Det vore lättare om jag hade haft en tennisarmbåge som blivit hel. Mina resultat är mycket svåra att mäta vetenskapligt. Känslomässigt finns det däremot inga som helst tvivel. Jag är övertygad om att jag inte vore vid liv idag om jag inte börjat träna Qigong.

Johan upplever ett större lugn Träningen har för mig varit en mental upptäcktsfärd. Jag har sakta börjat inse saker om mig själv och min omvärld. Dessa insikter har inte alltid varit lätta att acceptera, men jag har egentligen aldrig haft ett vettigt alternativ. Som jag nämnde tidigare är det mycket svårt att hitta de rätta orden. Man kunde kanske beskriva det jag upplever som ett större lugn. Jag tror att jag är på väg att hitta mig själv någonstans i vår nutidsdjungel.

Någon tycker kanske att min berättelse är ett enda hum flum och jag tror även att jag själv skulle ha använt samma ord för några år sedan. I hela mitt liv har jag försökt hitta en (i vetenskaplig bemärkelse) rationell mening med tillvaron. Det här gjorde mitt liv oerhört komplicerat och är troligtvis en av de stora orsakerna till min depression. Jag försökte med olika intellektuella "hjälpmedel" förklara mina känslomässiga upplevelser. Med facit i hand var det inte särskilt lyckat. Jag vill på inget sätt kritisera det vetenskapliga tankesättet, men jag fick bittert erfara att det inte alltid finns en rationell lösning. Jag hävdar inte att Qigong har gett mig svar på livets alla frågor. Qigong har gett mig ett lugn som gör att jag allt bättre lär mig acceptera att det finns saker jag varken kan eller behöver förklara intellektuellt. Jag känner mig fri.

Johan Jansén