Tuina hjälpte Gun-Erna med whiplash, svåra skakningar och ett komplicerat benbrott

Gun-Erna i trädgården

En dramatisk olycka

Den 19 november 1989 var jag med om en dramatisk trafikolycka. Jag körde en rätt så stor Audi och det var mycket halt på vägarna. Jag stannade intill mittlinjen för att vänta på att få korsa vägen. En annan bil, en Volvo 240, stannade bakom mig. Jag kollade i backspegeln och såg inga andra bilar bakom oss. Plötsligt sattes min bil kraftigt i rörelse. Jag förstod att något måste ha hänt. De som observerade olyckan berättade att en liten Renault hade träffat Volvon bakom mig med en sådan hastighet att den hamnade med fronten uppe på Volvons bagagelucka. Volvon hade i sin tur träffat min bil med sådan kraft att dess ram blev sned.

Jag satt tyvärr inte intill ryggstödet när olyckan inträffade, jag satt dessutom snett för att titta åt sidan. Jag slängdes med stor kraft bakåt mot nackstödet och fick en whiplash-skada. Mitt liv vändes upp och ner från det ögonblicket. En expert som tittade på mina röntgenbilder tio år senare sade att jag har stora skador i nacken, bl.a. att den 4:e och 5:e nackkotan helt låg mot varandra. Ledband, muskler och nerver hade också påverkats.

Livet vändes upp och ner

Efter olyckan förändrades allt. Jag har fött två barn, rotfyllt två tänder, brutit benet mm men den smärtan jag fick nu var av en helt annan grad. Smärtan pågick konstant och sög kraften ur mig fullständigt. Att överleva vardagen blev en svår kamp. De enda smärtfria stunderna jag hade var när jag sov. Jag fick svårt att koncentrera mig och dåligt korttidsminne, symptomen var liknande demens men utan den värsta förvirringen. Jag hade alltid haft lätt för att läsa och lära mig saker, men nu kunde jag inte ens få ihop tre rader text från tidningen på ett meningsfullt sätt. Jag kunde endast komma ihåg de två eller tre sista orden i meningarna. Korsord blev ungefär vid den här tiden en favorit för mig, och nu i efterhand förstår jag att det berodde på att jag då endast behövde hålla ett ord i minnet. Jag fick också svår tinnitus. Ostämda förfärliga violiner i en symfoniorkester som aldrig tog rast. Jag fick en förfärlig yrsel, kunde inte vända på huvudet utan att hålla i mig, fick sluta cykla och springa. Smärtor, tinnitus och hjärtklappning i kombination gjorde att jag inte heller kunde sova utan att ta tabletter under väldigt många år. Jag var 43 år och hade i stort sett inte varit sjuk förut, men nu fick jag sluta jobba.

Besvärliga skakningar

När jag var ca 55 år så märkte jag att mitt huvud började skaka. Det gick så gradvis att jag inte riktigt vet när det började. På min fars sida var många i min släkt plågade av detta. De kunde inte använda bestick, kunde inte dricka utan sugrör etc. När min pappa var lite drygt 60 år gammal skakade hans händer så mycket att han fick ge fullmakt till sina barn att skriva på dokument eftersom han själv inte kunde skriva sitt eget namn längre. När jag själv blev ca 60 år skakade mina händer så mycket att jag började fundera på vem jag själv skulle ge min fullmakt åt.

Tuina gav goda resultat

Jag hade det alltså mycket tufft, kände mig som en 90-åring som skakade och hade konstanta smärtor. Jag hade ingen energi. I detta läge började min son ge mig Tuina. Han hade lärt sig Tuina av European Zhineng Qigong som han även tränat qigong med. Jag blev nyfiken och var villig att prova. Jag märkte direkt att det gav effekt. Smärtorna reducerades märkbart. Jag fick mer energi, kunde koncentrera mig och även sova bättre. Eftersom resultaten var så bra så fick jag Tuina varje gång vi sågs, vilket dock inte blev så ofta. Jag bor nämligen i nord-Norge och han har flyttat till Stockholm så det är inte enkelt att ses ofta. Även om jag blev lite sämre igen mellan gångerna vi sågs så blev jag bättre och bättre efter att ha fått Tuina. Genom åren har jag dessutom till min stora förvåning märkt att jag skakar allt mindre. Huvudet skakar mycket lite och jag skriver bra än idag, trots att jag är över 70 år.

Gun-Erna vandrarEn vandringsolycka

I augusti 2002 var jag med om en olycka när jag vandrade i bergen. Min stövel fastnade mellan två stenblock, jag tappade balansen och ramlade rakt bakåt. Mitt ben bröts av och benpipan stack ut i en rät vinkel från benet ca tio centimeter ovanför fotleden. Det var den första fjällturen som vi hade mobiltelefoner med oss, och det var tur det. Vi ringde nödnumret och de tillkallade en ambulanshelikopter. Eftersom det tog en del tid innan jag blev räddad så hade foten svullnat upp så pass mycket att stöveln fick klippas bort. Läkarna kunde konstatera att jag hade brutit både skenbenet och underbenet samt att brotten var sneda. Behandlingen bestod i att man satte in ett rör i underbenet. Röret skruvades sedan fast i knät och fotleden. Efter en tids läkning ville jag att röret togs ut eftersom det stack i knät när jag skulle gå i trappor. För att få ut röret var de tvungna att slå sönder den benvävnad som hade börjat växa ovanpå.

Efter allt detta märkte jag att foten var var sned p.g.a. en vridning i brottet. Foten pekade ungefär 30 grader utåt och det brutna benet var märkbart kortare än det andra. Jag hade en tydlig bula på skenbenet. Att gå gick rätt bra ändå, men ibland gjorde det ont. Värre var det att åka längdskidor. Jag försökte men det var besvärligt att få fötterna att peka åt samma håll. När jag försökte fick jag mycket ont. Eftersom jag verkligen ville åka skidor så försökte vi med olika lösningar, bl.a. ställa bindningen snett på skidan för att minska belastningen på foten. Men denna lösning fungerade inte så bra så jag fick helt enkelt sluta åka skidor.

Mindre smärtor och rakt ben

Några år efter att jag bröt benet var jag på besök hos min son en midsommar. Vi promenerade utomhus i det fina vädret på förmiddagen. När vi skulle sitta ner och äta middag med släkten fick jag ont i benet. Promenaden hade kanske varit för lång. Jag frågade min son om han kunde ge mig lite Tuina mot smärtan i benet. Han tryckte på några punkter i ett par minuter, smärtan försvann omedelbart och jag kunde njuta av resten av kvällen. Tidigt på morgonen efter middagen böjde jag mig framåt och råkade titta på mina fötter. Jag blev mycket förvånad när jag då såg att båda mina fötter pekade framåt! Mitt vänstra ben hade samma vinkel som mitt högra! Jag fick titta om både tre och fyra gånger innan jag kunde tro det. Jag bestämde mig direkt för att åka skidor igen. När vintern kom spände jag på mig skidorna och kunde åka lika bra som före benbrottet!

Gun-Erna